Få saker inspirerar mig som vackert ljus. Stockholm har hittills försetts med ynka 3,2 soltimmar i november. Inte många timmars inspiration med andra ord.
Jag kan bli helt tokig om min sambo tänder ljusrören i taklampan när jag står och diskar i ett mer dämpat, behagligare ljus. Och han kan bli helt tokig på mig när jag inte vill äta på en viss restaurang eftersom det är otroligt tråkigt, platt ljus. Ljus är helt enkelt väldigt viktigt för mig, inte bara när jag plåtar, utan även i min vardag.
Jag vill ha mjukt soluppgångsljus, dämpad mysbelysning eller ljus som liksom letar sig fram genom ett rum eller genom grantopparna i en skogsglänta. Då mår jag som bäst.
Därför blir jag innerligt glad dagar som den här, när ljuset liksom omfamnar alla oss små människor för att ladda oss med en välbehövlig dos b-vitamin.
Lägenheten förvandlades till rena fotostudion när solljuset sipprade in i de dammigaste av hörn.
Jag återupptäckte en välbekant skugga som mer än gärna lät sig fotograferas.
Och Stockholms stad återfick sin glans, och invånarna sina leenden.
