För ett antal år sedan var jag vegetarian. Ja, med undantag för fisk och viltkött. Jag tycker inte det är något fel med att äta kött, men jag tycker inte om storindustrin som förvandlar levande varelser till produkter som skickas ut från slakterierna på löpande band.
Men som så många andra har jag fallit i bekvämlighetsfällan. Den där ”det-kan-väl-vara-gott-med-lite-fläskfilé-på-söndagen-fällan”. Kände mig inte helt bekväm med det, men trodde i all min naivitet att grisarna i alla fall hade lite halm och att de var friska och krya där inne i ladorna. Eller så intalade jag mig själv att tro det.
Ungefär såhär föreställde jag mig en svensk grisgård 2009. Men icke, verkar det som. Fotocredd till Tom Curtis
Tills jag såg det här. Djurrättsalliansen har besökt 100 svenska grisgårdar. De har filmsnuttar och foton som visar på stor missskötsel, och de har därför polisanmält 90 av gårdarna.
Bilderna visar grisar som lever hela sina liv i sin egen avföring, skiljs från sin mamma efter fem veckor, trampar sönder döda kadaver som de delar bur med, lever i ständig skräck att få sin svans avbiten eller bara är helt aptiska. Eller har liggsår, benbrott eller andra missbildningar som de helt enkelt får leva med. The list goes on and on.
Helt ärligt nu. Vem kan titta på den här filmen utan att bli berörd? Visst kan man tycka att den är vinklad och onödigt snuttifierad eller att grisarna förmänskligas eller vad det nu kan vara. Men skulle du verkligen vilja äta köttet från de grisar du ser i dessa bilder? Det skulle inte jag i alla fall.
Nej. Jag ska i alla fall försöka dra ner på min köttkonsumtion rejält. Göra det jag kan. För såhär får det bara inte se ut.
Johan Dahlén har skrivit en smart krönika i ämnet som kan läsas på Skånskan.se.
