Internet och jag – a lovestory

Varning för überlångt inlägg. Den som läser hela får en pepparkaka av mig, promise! Foto: Danor Terlevic

Allt började när jag var hemma hos en kompis, vars pappa hade ett stiligt hemmakontor med modem och snabb dator. Vi loggade in på Passagens chat och började chatta med folk som kallade sig saker som Snygging82 eller Kille_från_Stockholm. Vi försökte också hitta på roliga ord att skriva in i  sökmotorn Altavista.

Jag tyckte det var helt fantastiskt. Att man kunde prata med folk, vem som helst. Sådana man inte kände. Om allt och ingenting. Och hitta information om precis vad som helst bara genom att skriva in ett litet ord i en ruta. Inte behöva slå i tjocka, dammiga uppslagsböcker.

Samma vecka påbörjade jag en omfattande kampanj för övertala min far om att vi också skulle skaffa internet. Jag tog ett papper och skrev ”jag vill ha internet” ungefär fem miljoner gånger. Lämnade över pappret. Tjatade lite till.

Det blev jul. Och när nästan alla klappar var öppnade hade jag en stor låda kvar. Julklappsrimmet antydde att det var ett par gummistövlar inuti. Blev väldigt glad och överraskad när det visade sig vara något helt annat, nämligen ett internetpaket med modem och allt!

Så fort internätet var installerat och klart började jag hänga på sajter som Stajl (numera mer känt som Lunarstorm) och Skunk. Skaffade mig snabbt program som ICQ (bokstavsvits: I seek you) och Mirc. Jag chattade med folk från hela världen; Japan, USA och Australien. Berättade om snö och älgar. Frågade dem vilka ämnen de tyckte bäst om i skolan. Skaffade vänner att ha på vänlistor. Att chatta med, när andan föll på – och det gjorde den ofta.

Skapade en egen hemsida med hjälp av Angelfire. Tyckte det var extremt ballt att ha en egen gästbok, kunna välja bakgrundsbild och att starta egna undersökningar med formulär man kunde kryssa i.

Då och då hände det konstiga saker med datorn. CD-luckan åkte in och ut av sig själv. Muspekaren flyttades runt på skärmen. Eller så stängdes datorn helt sonika av. Far blev orolig för att datorn hade ett virus. Jag blev irriterad. Ville ju bara surfa. Inte hålla på med antivirus och sånt tjafs.

Foto: Francesco Marino

Jag och mina vänner planerade att starta en sajt för unga tjejer med det fiffiga namnet Tomat. På sajten skulle vi svara på läsarbrev från tjejer som hade frågor om relationer och annat livsviktigt. Visionerna var stora. Tålamodet desto mindre. Men till vår hjälp hade vi hade en bok om html-kodning (typ Internet for dummies). Vi började med ett tomt dokument i anteckningar och hade snart byggt en sajt med både header och en panel med olika undersidor. Men någon storstilad lansering blev det aldrig.

Det enda som begränsade min internetanvändning under denna period var vår telefonräkning. Eftersom surfande på nätet kostade lika mycket som att ringa fick jag inte gå in på nätet förrän efter klockan 18 (eftersom det var hälften så billigt att ringa då), och jag fick max vara inne en timme om dagen. Hårda bud för en begynnande internet-addict.

De konstiga sakerna som hände visade sig senare bero på att en nördig klasskompis hade skaffat NetBus. Programmet gjorde att han kunde styra min dator som om han hade en fjärrkontroll, ungefär. Jag sökte på nätet och lyckades ta bort programmet. Utan att säga något laddade jag själv ner NetBus för att hämnas på honom, med mycket gott resultat.

Under datortimmarna i skolan fick vi lära oss allt jag (och många med mig) redan visste om datorer och internet. Vi fick söka efter information, använda Word och spara filer på en diskett. I brist på andra utmaningar letade jag runt i datorn jag blivit tilldelad. Tryckte på mejlknappen och upptäckte till min förtjustning att jag hade kommit rakt in i rektorns mejlkorg – vilket betydde att jag kunde skicka mejl som såg ut att vara skrivna av rektorn. Vilka mejl jag skickade och exakt vad jag skrev låter jag vara osagt, men roligt var det. Men historien fick ett abrupt slut då rektorn i egen hög person stövlade in på vår lektion och undrade vem som mejlade i hennes namn. Det var bara att svälja stoltheten och erkänna.

Till min stora förtjusning skaffade vi en cd-brännare. Under min internettimme satt jag sedan och laddade ner alla mina favoritlåtar via programmet DC++. En låt tog ungefär en timme att ladda ner, vilket dessutom segade ner hela uppkopplingen. Om uppkopplingen avbröts någon gång (genom att någon till exempel lyfte på telefonluren) fick jag börja om från början. Men det fick det vara värt. Det var ju himla häftigt att kunna göra sina egna blandskivor. Aldrig mer halvkassa skivor från Absolute Music.

Eftersom jag alltid har gillat att skriva drogs jag till communityn Sourze, där vem som helst kunde publicera sina texter. Ja, till en kostnad på 100 kronor styck, då. För pengarna fick skribenten en chans att visa upp sina alster för viktiga människor. Redaktörer, förläggare och andra talangscouter inom branschen. Hade man tur kunde man komma med i pappersupplagan av tidningen eller i någon av pocketböckerna som gavs ut. Jag var mäkta nervös när jag skickade in mitt första och enda alster till sajten. Ingen scoutade mig, men jag fick flera fina kommentarer av andra användare, som absolut inte ska underskattas i sammanhanget.

Under några år stod mitt internetanvändande ganska still. Inga nya sajter eller tjänster fångade mitt intresse och jag började känna mig lite för gammal för de communities jag varit med i förut. Tills bloggarna började poppa upp. Då öppnades ännu en ny värld upp för mig. Vem som helst kunde nu skriva vad som helst och nå ut till väldigt många. Det är väl demokrati om något? Under samma period gick jag med i fotocommunityn Fotosidan där jag för första gången fick visa upp mina foton för andra fotointresserade och få feedback. Otroligt lärorikt. Vad jag inte visste då var att det var just på Fotosidan som jag senare skulle få mitt första heltidsjobb inom media.

Sen kom Facebook. Jag var först skeptisk till att gå med i ännu en community, men förstod snart att det inte var någon dagsslända. Facebook underlättar ju så mycket. Att ordna fester och bjuda in folk, att ha alla vänner samlade på ett ställe och snabbt kunna skicka meddelanden – fördelarna är många, helt klart. Därför är Facebook nu ett av de verktyg jag använder dagligen, tillsammans med WordPress (så klart) och en rad andra tjänster.

Denna evighetslånga post får helt enkelt fungera som en hyllning till allas vårt internet. Alla roliga stunder det gett mig, alla sköna människor jag träffat och all tid det besparat (och tagit från) mig. Tack internet! Jag gillar dig precis som du är.