I går var det minst sagt livat i holken.
Det började med att jag fick ett viktigt jobbsamtal som vände upp och ner på det mesta. Det ledde till en lång diskussion med sambon om framtid, drömmar och förhoppningar. Svåra, stora saker. Men ändå sköna att prata om.
Mitt i allting ringer det på dörren. Samtidigt som jag öppnar smiter en svart katt in genom dörrspringan. Kvinnan som ringde på frågar om det är min katt. Nej, säger jag samtidigt som jag lite motvilligt släpper ut katten igen. Det är inte första gången den där katten har försökt komma in i vår lägenhet, och söt är den. Jag skulle gärna ta hand om den om det inte vore för min allergiske sambo. Vems katten var fick jag aldrig veta. Kvinnan fortsatte att leta efter hem åt den borttappade kissen.
När vi runt klockan 21.00 äntligen ska börja laga mat hör vi en stor smäll i trapphuset. Som två pensionärer kikar vi genom titthålet och ser att någon har sparkat in glaset på dörren till porten (igen). Vi släcker alla lampor i köket för att förhindra insyn och försöker se om någon står kvar utanför porten. Men, ingen där. Våra skärrade grannar rusar ut för att plocka upp glasbitarna.
Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från detta. Tror jag behöver lite mer chokladfudge, faktiskt.
man behöver kanske inte den sockerkicken som fudgen bjuder på när man är uppskärrad redan som det är? men gott är det…
se nu till att ni dyker upp på fredag så vi kan diskutera detta spännande liv vi lever.