Jag är ingen rojalist. Men jag kunde ändå inte låta bli att följa bröllopet i går. Och hjärteont vad fint det var. Som i en sagobok.
När de hade sagt ja sprang vi ut på stan för att försöka få en glimt av dem. Vi klev av vid gamla stan och följde strömmen mot slottet där båten skulle gå i land.
Det var polisavspärrningar överallt.
Somliga hade tagit på sig sin finaste hatt.
Plötsligt blev alla tysta. Prinsessan och hennes prins skulle snart åka förbi i den kungliga roddbåten. Några jasplan flög rakt över våra huvuden. En båt saluterade med kanonkulor (?) så att hela marken skakade.
Och så kom de äntligen. Alla vinkade kungligt i några sekunder. Sedan var det över. Det här var ungefär så mycket jag såg av dem.
Sedan sprang vi vidare i vimlet.
Lite folkfest var det ändå. Fint väder också, för första gången på flera dagar.
Sen hamnade vi på Bröderna Olssons. Kanske det ställe med minst kunga-glans i hela stan. Kanske just därför som det kändes så rätt? Ett glas bubbel höjde glamfaktorn.
Beställde in vitlöksköttbullarna. Som alltid när jag är på Olssons.
Dennis var där. Och fick en stor vitlökshamburgare.
Lasse också. Han stekte mest.
Dagen till ära fyllde Tobbe (till höger) år. Grattis igen Tobbe!
Efteråt gick vi hem genom stan. Tog en sväng förbi slottet och gick genom blomsterporten som bara några timmar tidigare varit i händelsernas centrum. Musik hördes från stadsfesten vid Strömparterren och folk dansade under bar himmel.
Så här får vi nog aldrig se Stockholm igen. Precis som Anette Kullenberg, så tror jag att det här är det sista kungliga bröllopet vi får se i Sverige. En historisk händelse, som är spännande att få uppleva innan monarkin dör ut helt.
