I kväll slutar fotbolls-VM. Med Spanien som nya världsmästare, om jag ska spekulera. Paul tror också på Spanien. Och han har ju varit ganska felfri detta VM. Till skillnad från domarna.
Det har varit ett märkligt VM tycker jag. På många sätt. Det har inte lockat mig lika mycket som det brukar. Jag vill inte tro att det beror på att Sverige inte är med, men jag antar att det påverkar mig mer än vad jag kanske hade hoppats. Hur sm helst så har det har liksom inte gripit tag i mig.
Visst har det funnits stunder. Som när Ghana gjorde en riktigt bra match mot Uruguay, hade värsta målchansen och en Uruguayspelare räddar bollen med handen, på mållinjen. Det är slutminuter. Blåst för straff. Men - Ghana missar och Uruguay vinner. Där kunde VM har tänt till på riktigt. Men det gjorde det inte.
Tyskland var en annan sån grej. De mötte England i en åttondelsfinal. Då plockade de fram sitt bästa skönlir och körde över England totalt. Gjorde en massa sköna mål. Då började jag hålla på Tyskland. Men Tyskland höll inte. De började tråkspela. Igen.
Semifinalen mellan dem och Spanien var ett riktigt sömnpiller. Det hettade liksom aldrig till. Bronsmatchen var okej. Men jag höll ändå lite på Uruguay. Man måste gilla en underdog.
Nu återstår det att se om finalen kan rycka upp detta VM. Plocka fram den riktiga spänningen. Den riktiga dramatiken. Eller om det helt enkelt är ett mellanmjölks-VM. Ett VM som vi kommer att minnas endast som ett VM där en bläckfisk överlistade alla mänskliga fotbollsexperter. Ett VM där domarna kom att stå i centrum mer än någonsin. Men spelmässigt – lite mellanmjölkigt.
