Mitt landställe

Titt som tätt hör man Stockholmarna säga att de ska ”åka till sitt landställe” eller till ”sitt land”. Med det menar de alltså sommarstuga. Eller egentligen ett hus som inte ligger mitt i centrala Stockholm, som har en gräsplätt och närhet till bad. I princip.

För mig har ordet landställe en lite annan innebörd. Landställe låter rimligen som något som ligger på landet. På vischan. Långt från en stad. Ja, inte en stuga mitt i en stugby en kilometer från Knivsta. Nej, det är inte ett landställe för mig.

Min familj har aldrig varit mycket för det där med landställen, sommarstugor eller vad man nu vill kalla det. Vi har nämligen bott i en sådan året runt, kan man säga. Nu när jag blivit storstadsbo till vardags är det lite som att mitt föräldrahem är ”mitt landställe”. Det finns ju allt man kan önska av ett sådant;

Oändliga gräsmattor man kan springa omkring på.

Lantlig grusväg och massor av sommarblommor.

Skog man kan gå på äventyr i.

Små badsjöar där man kan bada ganska ostört, speciellt på kvällarna.

Lillebror och jag efter några timmars kvällsbadande i 27-gradig värme, typ. Är det inte en galet fin sommar vi har?