Var hos frisören i dag.
Hon frågade:
– Hur länge har du sparat ditt hår?
– Ungefär fyra år, tror jag. Jag hade i princip snaggat hår förut. Innan hade jag dreads.
– Aha. Jo, man brukar ju att testa massor av frisyrer när man är ung. När man blir äldre blir man fegare.
– Jo, jag har märkt det.
– Du är väl fortfarande ung?
– Njae, jag är 26.
– Aha. Du ser mycket yngre ut.
– Jo. De brukar säga det.
Några minuter senare.
– Oj. Här hittade jag ett grått hårstrå!
Okej. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog till på en Garmin Forerunner 305. Som den så fint heter. Löparklockan som alla löpare älskar och alla icke- löpare stör sig på. För jag måste erkänna – den är inte snygg. Alls.
Jag skulle kunna sträcka mig till att säga att den är riktigt ful, faktiskt. Stor och otymplig. Men. Desto roligare funktioner. Jag testade lite lätt i dag. Blev inte riktigt överens med den. Men man måste ju ställa in den rätt. Så den visar det jag vill att den ska visa. Får greja med det i morgon.
Det är ju så kul. Nu kan jag få feedback under passet på hur snabbt jag springer, hur långt jag har hunnit osv. En liten sporre sådär. Och det var superenkelt att föra över data till Funbeat också. Där ser man jättetydligt på Google maps exakt var man har sprungit och så vidare = nice!
Nej. Nu blire bingen och upp till min lediga dag 3 av 5. Jag går ju på sommarschemat nu. Det vill säga -jag är ledig 5 dagar, jobbar 5. Så. Nu njuter jag. Och det lär bli mer löpning, om man säger så.
Titt som tätt hör man Stockholmarna säga att de ska ”åka till sitt landställe” eller till ”sitt land”. Med det menar de alltså sommarstuga. Eller egentligen ett hus som inte ligger mitt i centrala Stockholm, som har en gräsplätt och närhet till bad. I princip.
För mig har ordet landställe en lite annan innebörd. Landställe låter rimligen som något som ligger på landet. På vischan. Långt från en stad. Ja, inte en stuga mitt i en stugby en kilometer från Knivsta. Nej, det är inte ett landställe för mig.
Min familj har aldrig varit mycket för det där med landställen, sommarstugor eller vad man nu vill kalla det. Vi har nämligen bott i en sådan året runt, kan man säga. Nu när jag blivit storstadsbo till vardags är det lite som att mitt föräldrahem är ”mitt landställe”. Det finns ju allt man kan önska av ett sådant;
Oändliga gräsmattor man kan springa omkring på.
Lantlig grusväg och massor av sommarblommor.
Skog man kan gå på äventyr i.
Små badsjöar där man kan bada ganska ostört, speciellt på kvällarna.
Lillebror och jag efter några timmars kvällsbadande i 27-gradig värme, typ. Är det inte en galet fin sommar vi har?
Det har varit många fina dagar med sol, bad och avkoppling den senaste tiden. Det har gjort att bloggen har blivit lidande. Många bilder ligger och bara väntar på att få bloggas. Vi börjar med lite Köpenhamnskärlek.
Jag har nog aldrig haft tråkigt när jag är i Köpenhman. Det är så nära. Men ändå så annorlunda mot exempelvis Stockholm. Skönt att höra danska runtomkring sig, även om jag inte förstår ett ord.
Ambitionen var att bara följa strömmen. Inte kolla upp något i förväg, bara ströva omkring. Det blev en fika på Stroget. Fick en fluffig cupcake…
…och fin utsikt över torget med alla människor.
Lyckades pricka in sommarrean, vilket ledde till ett och annat bra köp.
Fick lite Berlinvibes stundtals.
Vi hade också prickat in kvällen då Danmark skulle spela en otroligt viktig match i fotbolls-VM. Det var vinna eller försvinna för deras del. (Och ja, bilderna har legat och skrotat på datorn alldeles för länge nu…)
Det sjöngs danska kampsånger och krängdes supporterprylar.
Danskarna fick till slut se sig besegrade av Japanerna och vi tog tåget tillbaka till Malmö igen. En skön dagsutflykt.
I kväll slutar fotbolls-VM. Med Spanien som nya världsmästare, om jag ska spekulera. Paul tror också på Spanien. Och han har ju varit ganska felfri detta VM. Till skillnad från domarna.
Det har varit ett märkligt VM tycker jag. På många sätt. Det har inte lockat mig lika mycket som det brukar. Jag vill inte tro att det beror på att Sverige inte är med, men jag antar att det påverkar mig mer än vad jag kanske hade hoppats. Hur sm helst så har det har liksom inte gripit tag i mig.
Visst har det funnits stunder. Som när Ghana gjorde en riktigt bra match mot Uruguay, hade värsta målchansen och en Uruguayspelare räddar bollen med handen, på mållinjen. Det är slutminuter. Blåst för straff. Men - Ghana missar och Uruguay vinner. Där kunde VM har tänt till på riktigt. Men det gjorde det inte.
Tyskland var en annan sån grej. De mötte England i en åttondelsfinal. Då plockade de fram sitt bästa skönlir och körde över England totalt. Gjorde en massa sköna mål. Då började jag hålla på Tyskland. Men Tyskland höll inte. De började tråkspela. Igen.
Semifinalen mellan dem och Spanien var ett riktigt sömnpiller. Det hettade liksom aldrig till. Bronsmatchen var okej. Men jag höll ändå lite på Uruguay. Man måste gilla en underdog.
Nu återstår det att se om finalen kan rycka upp detta VM. Plocka fram den riktiga spänningen. Den riktiga dramatiken. Eller om det helt enkelt är ett mellanmjölks-VM. Ett VM som vi kommer att minnas endast som ett VM där en bläckfisk överlistade alla mänskliga fotbollsexperter. Ett VM där domarna kom att stå i centrum mer än någonsin. Men spelmässigt – lite mellanmjölkigt.
Jag har ett ganska tufft sommarschema här på fyran.
Jag jobbar fem dagar i sträck 10-21. Sedan är jag ledig fem.
Det är långa dagar. Mycket ansvar. Ofta ensam på plats. Faktiskt nästan helt själv i hela TV4-huset en semesterlördag som den här. Ibland händet det inte så mycket. Då kan man hinna upp på soltaket högst upp i huset en sväng. Ibland är det full rulle. Då är det som roligast.
På måndag börjar min nästa ledighet. Då blir det Småland och firande av fars 50-årsdag. Det blir fint det. Soligt också, som sig bör denna högtryckssommar.
Äntligen hände det.
Den 18 augusti lyfter planet från Stockholm. Vi stannar i nio dagar.
Jag ser fram emot att vandra runt i Central Park, kanske ta en löprunda till och med, köpa fotoprylar på B&H Photo, känna historiens vingslag på Ellis Island, åka taxi, ja, och mycket mer som jag förhoppningsvis inte ens vet om än.
En av anledningarna att åka dit just nu är ju att min kära vän från way back praktiserar i New York. Och vad är då bättre än att åka och hälsa på henne? Inte mycket.
Nej. Nu går jag och lägger mig. Ska drömma söta drömmar om stora byggnader och gula bilar.
Fram tills i dag hade jag inte genomfört ett ordentligt löppass sedan den 9 maj.
Fick känningar i knät. Sedan dess har jag bara vilat. Det har varit lite skönt på ett sätt. Det har varit långa dagar på jobbet och meck med flytt och annat. Det har helt enkelt inte funnits varken tid eller ork till löpningen.
Men i dag kom lusten tillbaka med råge. Sprang tre kilometer längs Kungsholmsstrand. Rundan gick längs en grusväg precis vid vattnet. Inget knäont, bara hundra procent löpglädje. Så himla skönt. Som en bonus fick jag lite skön sightseeing på vägen då jag sprang förbi vackra Karlbergs slott.
Nu ska jag fortsätta att chill-löpa i några veckor. Ta det riktigt lugnt. Men det är ju så svårt! Vill ju så mycket. Gasa på, liksom. Men måste försöka vänja knät långsamt.
Först Lunarstorm. Sedan Skunk. ZTV. Och nu Hultsfred.
Det känns som att mina ungdomsår håller på att raderas ut. Försvinna ut i intet.
Hade jag haft mina gamla festivalbilder tillgängliga hade jag lagt upp dem här. Som en hyllning till Hultsfred och alla minnen jag har därifrån. 2003 var jag där för första gången (om jag inte minns fel). Stod och frös i en för stor tröja framför Radioheads maratonspelning. Blev biten av mygg. Gungade loss till Chilly & Leafys sköna reggae. Hånglade i ösregn. Käkade älgkebab. Sprang på Mona Sahlin. Dröjde mig kvar i SR-tältet. På något av mina senare besök fick jag uppleva ett av mina häftigaste konsertupplevelser – The Beatnuts. Hela Pampastältet hoppade. Bredvid oss stod killarna i Fattaru. Det var riktigt coolt – då.
När jag kom hem från Hultsfred för första gången var jag trött, smutsig och lycklig. Något liknande hade jag aldrig upplevt. Men visst, jag skulle aldrig åka dit i dag. Kanske för att jag har blivit lite för gammal. Kanske också för att festivalen på senare år förlorade lite av den charm som den en gång hade. Kanske för att konkurrensen har blivit för stor.
Hur som helst är jag ändå lite nostalgisk. Jag gillar ju att vara det. Lyssnar på festivalens egna summering av de 25 år som gått i form av en spotifylista som ni hittar här.
Lämnar Stockholm för Skåne om en dryg timma.
Resväskan som står och väntar i hallen är fylld av sommarklänningar och linnen. Inte en tanke på moln och regn alltså. Om man ska tro väderoraklen så ska det nämligen bli riktigt fint väder hela helgen. Så det hoppas vi på.
Glad midsommar på er ♥
|
