Jag jobbade kvällspass på hd-webben. Påbörjade tillsammans med en eminent kollega som hoppade  in och jobbade i sista sekund en minut-för-minut-rapportering där vi skrev in allt som hände under kvällen.

Vi fick under kvällen in massor av telefonsamtal, mejl, läsarbilder och hejarop på facebook. Mycket kul, och väldigt användbart. De flesta avgörande händelserna var det läsarna som gjorde oss uppmärksamma på.

Just det här är ju webben väldigt bra på. Det direkta. Det som händer precis just nu. Det visar inte minst besöksstatistiken där stormnatten slog alla tidigare rekord på hd.se.

Mycket kul att få vara med om en sådan nyhetsdag. Det är i sådana här lägen det är otroligt givande att vara journalist.

…. för att det är det perfekta tidsfördrivet. Jag hittar alltid roliga länkar, tips på bra saker att titta på i Play eller bara allmänt braiga tips om allt möjligt.

… för att man (läs jag) vågar ta kontakt och diskutera allt möjligt med en massa coola människor som jag annars inte ens hade vågat säga hej till. En av de första som addade mig på twitter var till exempel författaren bakom barndomsfavoriterna Bert och Sune: @sorenolsson. Det var stort!

… för att det ger ytterligare dimensioner till aktuella händelser. Särskilt tv-händelser som SM-slutspelet i hockey eller melodifestivalen, till exempel. Med med twitters hjälp blir till och med mello genomlidbart, då jag får de skarpaste analyserna och kommentarerna as it happens. Jag behöver inte läsa en avdankad artikel om vad som hände två timmar senare.

… som journalist är det ju bra eftersom man kan hitta massor av nyhetstips och uppslag till artiklar. Perfekt för frilansperioder.

… det är ett enkelt och kul sätt att delta i diverse samhällsdebatter. Ibland kan väl åsikterna på twitter vara lite väl homogena, men i alla fall. Det pågår alltid en diskussion där av något slag.

… det är ett bra sätt att öva sig på att formulera sig slagkraftigt. Du har ju bara 140 tecken på dig att få fram en poäng. Lätt beroendeframkallande, faktiskt.

Om du inte redan följer mig på twitter så heter jag @ingridfolkesson. Ses där. Eller här. Eller både och?

No worries. Med sajten Globe Genie kan du teleportera dig själv vart som helst i hela världen (ja, i alla fall där Google street view-bilen har varit). Himla roligt, faktiskt. Och vilka fina miljöer det finns överallt. Man blir ju helt häpen.

Jag hamnade först på en liten gångväg i Irland.

Så kul att vägen är så himla smal och att killen med hunden nästan får hoppa ner i diket för att inte mejas ner av Google-bilen.

Sen hamnade jag på en lång och dammig väg i Australien.

I Finland var det betydligt kallare.

Och i Lappland var det inte så pjåkigt heller.

Ja, ja säger då det. Testa själv här.

Nästa fredag kommer det komma hem två tekniker hem och titta på problemet. NÄSTA FREDAG?!

Och hur har ComHem tänkt att det ska gå att driva eget företag under den 1,5 veckan? Tänker de kanske att jag kan ta semester under den tiden? Åka till Bahamas? Tänk om jag skulle stänga av deras internet i 1,5 vecka. Tror inte direkt att de hade blivit superglada.

Något reservmodem eller liknande kunde de nämligen inte bistå med. De ville först utreda att felet verkligen låg hos dem och inte hos oss. Jahopp. Och vad tror de att vi har gjort? Tuggat på internetsladden? Glömt att sätta i strömsladden i datorn? Näe. Arg blir jag. Arrrrg.

Marängsviss. Den enda tröst som fungerar i de här lägena.

Vi bor i andra hand i ett ComHem-hus. Annars skulle vi byta leverantör illa kvickt. Men nu är det som det är. Dessutom flyttar vi snart.

Vet ju att jag inte är den enda i som är arg på ComHem, snarare tvärtom. Hos Mymlan finns en hel bloggpost dedikerad åt ComHems tillkortakommanden.

I skrivande stund sitter jag inte på ett internetkafé utan hemma hos mor i Småland. Håller för fullt på att ladda upp inför loppet på söndag. Börjar till och med bli lite nervös. Ett lopp. Hallå! Har ju inte sprungit ett lopp sedan jag gick i gymnasiet. Hjäääälp! Hur gör man?!

Ringde ComHem. De sa att det kommer ta minst 48 timmar att laga. Panik! Det låter lite, men för en som jobbar hemifrån är det ganska mycket.

Utan internet kan jag inte mejla, inte blogga, inte twittra, inte skriva träningsdagbok, inte läsa tidningarna, inte kolla SL:s tidtabeller, inte kolla kartor över Stockholm, inte boka biljett hem till Småland.

Försökte att inte freaka ur alltför mycket och drog snällt in till stan för att surfa på något av de kaféer jag har läst ska ha trådlöst internet. Som ni vet har jag tidigare försökt att jobba på ett kafé i stan, i bästa 08-stil, men med ganska dåligt resultat.

Nåväl. Åkte in till stan vid 12.00 för att göra ett andra försök. Gick till PUB-huset där jag hade hört att något kafé skulle ha bra surfplatser. Upptäckte ganska snart att det var väldigt stressigt, och såg inte en enda människa med laptop. Så jag struntade ganska snabbt i det.

Drog till Mariatorget. Visste att det fanns en del kaféer där. Frågade på Akkurat, om de hade. Men, inget internet där. Gick förbi Kafé Puck, som jag vet är ett trevligt ställe. Men där var det fullt med folk som satt med lunchtallrikar.

Tänkte på Kulturhuset vid T-centralen. Värt att prova, helt klart. Gick dit. Frågade i kafét. De sa att läshörnan hade gratis internet, precis som alla bibliotek i Stockholm. Men det var stängt i dag. Typiskt.

Gick vidare till gallerian vid Hötorget. Frågade på några ställen. Men, inget napp. Började vid det här laget bli ganska desperat. Klockan var runt 13.30. Jag hade letat i över en timme!

Ringde till Herr B, som fick googla åt mig. Börjar nu inse värdet av en Iphone. Ska inhandlas, snarast. Han tipsade om Kafé Puck. Jag tänkte – det är värt att åka tillbaka dit för att se om lunchruschen har lagt dig. Och det hade den. Fick en mycket god cappuccino och en toast. Och ett snabbt internet. Äntligen!

Puh. Blir nog inte så mycket jobbat i dag känner jag. Men det får vara. Nu har jag i alla fall hittat ett ställe med internet.  Jävla ComHem. De får allt kompensera för det här, alltså.

Om du har kommenterat, men inte fått upp din kommentar här så betyder det alltså inte att jag har rensat bort dig, bara att wordpress spamfilter inte gillar dig. Men framöver ska jag bli betydligt bättre på att fiska bland spammet, det lovar jag.

Varning för überlångt inlägg. Den som läser hela får en pepparkaka av mig, promise! Foto: Danor Terlevic

Allt började när jag var hemma hos en kompis, vars pappa hade ett stiligt hemmakontor med modem och snabb dator. Vi loggade in på Passagens chat och började chatta med folk som kallade sig saker som Snygging82 eller Kille_från_Stockholm. Vi försökte också hitta på roliga ord att skriva in i  sökmotorn Altavista.

Jag tyckte det var helt fantastiskt. Att man kunde prata med folk, vem som helst. Sådana man inte kände. Om allt och ingenting. Och hitta information om precis vad som helst bara genom att skriva in ett litet ord i en ruta. Inte behöva slå i tjocka, dammiga uppslagsböcker.

Samma vecka påbörjade jag en omfattande kampanj för övertala min far om att vi också skulle skaffa internet. Jag tog ett papper och skrev ”jag vill ha internet” ungefär fem miljoner gånger. Lämnade över pappret. Tjatade lite till.

Det blev jul. Och när nästan alla klappar var öppnade hade jag en stor låda kvar. Julklappsrimmet antydde att det var ett par gummistövlar inuti. Blev väldigt glad och överraskad när det visade sig vara något helt annat, nämligen ett internetpaket med modem och allt!

Så fort internätet var installerat och klart började jag hänga på sajter som Stajl (numera mer känt som Lunarstorm) och Skunk. Skaffade mig snabbt program som ICQ (bokstavsvits: I seek you) och Mirc. Jag chattade med folk från hela världen; Japan, USA och Australien. Berättade om snö och älgar. Frågade dem vilka ämnen de tyckte bäst om i skolan. Skaffade vänner att ha på vänlistor. Att chatta med, när andan föll på – och det gjorde den ofta.

Skapade en egen hemsida med hjälp av Angelfire. Tyckte det var extremt ballt att ha en egen gästbok, kunna välja bakgrundsbild och att starta egna undersökningar med formulär man kunde kryssa i.

Stämde träff med en söt pojke jag hade träffat på en chatt. Vi skulle träffas på köpcentrumet A6 i Jönköping där han skulle få hänga med mig och mina vänner en dag. Han hade åkt långt för att träffa mig. Ända från Sundsvall, eller något sådant. Men träffen blev en besvikelse. Han såg inte alls ut som på bilden han hade skickat och dessutom var han otroligt blyg. Men spännande var det, och vi åkte båda därifrån en erfarenhet rikare.

Då och då hände det konstiga saker med datorn. CD-luckan åkte in och ut av sig själv. Muspekaren flyttades runt på skärmen. Eller så stängdes datorn helt sonika av. Far blev orolig för att datorn hade ett virus. Jag blev irriterad. Ville ju bara surfa. Inte hålla på med antivirus och sånt tjafs.

Foto: Francesco Marino

Jag och mina vänner planerade att starta en sajt för unga tjejer med det fiffiga namnet Tomat. På sajten skulle vi svara på läsarbrev från tjejer som hade frågor om relationer och annat livsviktigt. Visionerna var stora. Tålamodet desto mindre. Men till vår hjälp hade vi hade en bok om html-kodning (typ Internet for dummies). Vi började med ett tomt dokument i anteckningar och hade snart byggt en sajt med både header och en panel med olika undersidor. Men någon storstilad lansering blev det aldrig.

Det enda som begränsade min internetanvändning under denna period var vår telefonräkning. Eftersom surfande på nätet kostade lika mycket som att ringa fick jag inte gå in på nätet förrän efter klockan 18 (eftersom det var hälften så billigt att ringa då), och jag fick max vara inne en timme om dagen. Hårda bud för en begynnande internet-addict.

De konstiga sakerna som hände visade sig senare bero på att en nördig klasskompis hade skaffat NetBus. Programmet gjorde att han kunde styra min dator som om han hade en fjärrkontroll, ungefär. Jag sökte på nätet och lyckades ta bort programmet. Utan att säga något laddade jag själv ner NetBus för att hämnas på honom, med mycket gott resultat.

Under datortimmarna i skolan fick vi lära oss allt jag (och många med mig) redan visste om datorer och internet. Vi fick söka efter information, använda Word och spara filer på en diskett. I brist på andra utmaningar letade jag runt i datorn jag blivit tilldelad. Tryckte på mejlknappen och upptäckte till min förtjustning att jag hade kommit rakt in i rektorns mejlkorg – vilket betydde att jag kunde skicka mejl som såg ut att vara skrivna av rektorn. Vilka mejl jag skickade och exakt vad jag skrev låter jag vara osagt, men roligt var det. Men historien fick ett abrupt slut då rektorn i egen hög person stövlade in på vår lektion och undrade vem som mejlade i hennes namn. Det var bara att svälja stoltheten och erkänna.

Till min stora förtjusning skaffade vi en cd-brännare. Under min internettimme satt jag sedan och laddade ner alla mina favoritlåtar via programmet DC++. En låt tog ungefär en timme att ladda ner, vilket dessutom segade ner hela uppkopplingen. Om uppkopplingen avbröts någon gång (genom att någon till exempel lyfte på telefonluren) fick jag börja om från början. Men det fick det vara värt. Det var ju himla häftigt att kunna göra sina egna blandskivor. Aldrig mer halvkassa skivor från Absolute Music.

Eftersom jag alltid har gillat att skriva drogs jag till communityn Sourze, där vem som helst kunde publicera sina texter. Ja, till en kostnad på 100 kronor styck, då. För pengarna fick skribenten en chans att visa upp sina alster för viktiga människor. Redaktörer, förläggare och andra talangscouter inom branschen. Hade man tur kunde man komma med i pappersupplagan av tidningen eller i någon av pocketböckerna som gavs ut. Jag var mäkta nervös när jag skickade in mitt första och enda alster till sajten. Ingen scoutade mig, men jag fick flera fina kommentarer av andra användare, som absolut inte ska underskattas i sammanhanget.

Under några år stod mitt internetanvändande ganska still. Inga nya sajter eller tjänster fångade mitt intresse och jag började känna mig lite för gammal för de communities jag varit med i förut. Tills bloggarna började poppa upp. Då öppnades ännu en ny värld upp för mig. Vem som helst kunde nu skriva vad som helst och nå ut till väldigt många. Det är väl demokrati om något? Under samma period gick jag med i fotocommunityn Fotosidan där jag för första gången fick visa upp mina foton för andra fotointresserade och få feedback. Otroligt lärorikt. Vad jag inte visste då var att det var just på Fotosidan som jag senare skulle få mitt första heltidsjobb inom media.

Sen kom Facebook. Jag var först skeptisk till att gå med i ännu en community, men förstod snart att det inte var någon dagsslända. Facebook underlättar ju så mycket. Att ordna fester och bjuda in folk, att ha alla vänner samlade på ett ställe och snabbt kunna skicka meddelanden – fördelarna är många, helt klart. Därför är Facebook nu ett av de verktyg jag använder dagligen, tillsammans med WordPress (så klart) och en rad andra tjänster.

Denna evighetslånga post får helt enkelt fungera som en hyllning till allas vårt internet. Alla roliga stunder det gett mig, alla sköna människor jag träffat och all tid det besparat (och tagit från) mig. Tack internet! Jag gillar dig precis som du är.

Här är lite av allt fint jag har hittat.

Enkel och söt väska från The Leather Store.

Stickad, mysig grej som jag gärna skulle svepa in mig i. Från Afra’s shop.

Romantisk ring från Star of the East, gjord av en liten snäcka.

Vackert mönstrat skärp från underbara Moxie and Oliver.

Fina, lite sådär rått snidade örhängen från Jenkahn’s shop.

Koppar kan jag aldrig få nog av. Dessa är ju lite extra fina. Från Circa Ceramics.

Finfint halssmycke. Gillar den lilla snirklingen. Från Lulubug Jewelry

Söt liten tygväska. Brukar inte gillar rosa, men här funkar det. Från Tortillagirl.

Fina örhängen i tråd av KUKLA Studios.

I love Etsy, helt enkelt.