Äntligen något positivt om de rödgröna. Det var verkligen på tiden.

Kollar in på de borgerliga tidningarna för att se om de har nämnt ”raset”. Men inte ett ord. I stället väljer de att lyfta TRE ledarartiklar på sitt löp. Såhär timmar innan valdagen. Det är ju just på ledarsidorna som tidningarna ”får” visa färg. Men är inte det här att gå lite väl långt?

DN väljer någon slags mellanmjölksvariant. De nämner inte ökningen alls, trots att det måste anses som en ganska stor nyhet att de röda knappar in för första gången på flera månader. Men, pluspoäng ändå för att löpet ändå känns väldigt neutralt.

Det blir en spännande valvaka på söndag, helt klart.
(Notera att detta är ett stickprov som jag gjorde under morgonen. Löpen ändras givetvis under dagens gång.)

Jag jobbar ju med webb på AlltomStockholm.se. Men så en morgon fick jag en överraskning. De hade plockat in min artikel i Aftonbladet. Lite kul, ändå. Ebbot var dessutom en riktigt trevlig prick, så jag hoppas att många gick och såg hans konsert.

Sedan en 1,5 vecka tillbaka jobbar jag på AlltomStockholm.se, Aftonbladets lokala nöjesguide. Redan klockan 10.00 den andra dagen var det dags för bylinefotografering i Aftonbladets egna studio. En procedur som alla reportrar få gå igenom.

Inte optimala förutsättningar för att få en snygg bild precis. Och det syns. Är inte helt nöjd med min huvudposition. Eller håret. På helfigurbilden ser det ut som att jag vill slå någon. Men vad gör man. Blir man någonsin nöjd med sånahär opersonliga rakt-på-utan-smickrande-ljus-porträtt? Nä. Inte så ofta.

Nu förstår jag varför Aftonbladets reportrar brukar se lite småglåmiga och trötta ut på bylinebilderna i tidningen. De har alla gått igenom skolfoto-processen lite för tidigt på morgonen, helt enkelt.

Ps. Det är tydligen fler som har reagerat på den vinklade valdebatten. I Aftonbladet publicerades en debattartikel där man bland annat ställde sig frågan om varför man har dragit upp Sahlins tobleroneaffär gång på gång men inte ett ord om Reinfeldts mixtrande med barnflickor. Även i Expressen dök det upp en debattartikel av Jonas Gardell som handlade om sammansvärjningen mot Mona. Bra att någon reagerar. Tyvärr känns det som att det kommer lite för sent.

Och då fick Reinfeldt endast fick två tiondelar högre tittarbetyg än Sahlin. Ohederligt, skriver Paul Ronge på Resumé. Jag kan inte annat än hålla med. Trött blir jag.

Sätter snart kaffet i halsen.

Upptäcker nämligen att nästan alla de stora tidningarna toppar med något negativt om det rödgröna blocket (alternativt något gulligull med Reinfeldt). Vi tar en titt.

DN toppar med att Miljöpartiet äntligen har kommit överens med S om förmögenhetsskatten. Det kan kanske ses som en positiv nyhet, men om man läser ingressen förstår man snabbt att så inte är fallet. Där står det att ”Milöpartiets språkrör erkänner att det fattas fyra miljarder i skatteintäkter 2012 för de rödgröna”. Peter Wolodarski raljerar i sin ledare över att Socialdemokraterna har förtängt sin framgångsformel. Läser man det här löpet kan man tro att valet redan är avgjort.

Lite längre ner på DN:s löp hittar vi de här två artiklarna. Den ena säger att män gillar Reinfeldt. Den andra berättar om en fotoutställning där dokumentära bilder av Reinfeldt ställs ut. Inte en kritisk fråga någonstans. Och var är Mona Sahlin?

Svenska Dagbladet vill inte vara sämre. De har hittat en statsvetare som får uttala sig negativt om Socialdemokraternas dåliga opinionssiffror. Dessutom får vi veta att LO- medlemmar gillar Reinfeldt. Som om inte det vore nog så skriver ledarredaktionen om de ”rödgrönas kalkoner”. Okej. Nu är både Svenskan och DN blåa tidningar, men ändå. Vad hände med den inom journalistiken så eftersträvansvärda opartiskheten?

Vi tar några exempel till. Jag tycker det här är väldigt viktigt. Inte bara för den som röstar rödgrönt, utan för alla som vill värna om demokratin och om medierna som ett viktigt verktyg i en fungerande sådan.

Okej. Det är nu det börjar bli läskigt. Inte ens på en röd tidning finns det en balans mellan blocken. Visserligen kan man väl tycka att det är en nyhet att siffrorna ser ut som de gör. Men kan ju verkligen undra om det så här några dagar innan valet verkligen inte finns någon annan vinkel att göra? Finns det inte andra saker som intresserar väljarna? Det lär ju vara en hel del som inte har bestämt sig än. Då kanske man skulle upplysa om ideologier, viktiga hörnstenar i de olika blocken? Vad som helst – utom att rapa upp opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Expressen hakar på Reinfeldt-gullandet. Det är alltså duell mellan de båda blockledarna i kväll. Här hade det verkligen funnits utrymme för att även ge Mona en chans att komma till tals i positiv mening. Vad är hennes vapen, till exempel? Men inte.

GP skriver också om försprånget, men nöjer sig med det. En konstig hand har de fått med i bilden också. Den kanske är rödgrön?

Sydsvenskan är den enda av de stora tidningarna som inte skriver något negativt om Socialdemokraterna på sitt löp. Men så har de heller ingenting om valet på ettan. Däremot har de en stor banner med reklam för Socialdemokraterna. Kanske är det deras enda sätt att nå ut detta val?

Det är möjligt att den här morgonen har varit extrem, eftersom resultatet av opinionsundersökningen kom precis nu. Men ändå. Känslan är ändå att vi inte har sett många positiva bilder av Mona, men desto fler av Fredrik. Han framställs som segraren, och hon som den eviga förloraren.

Kanske är det hennes eget fel, kanske inte. Men faktum kvarstår – utrymmesmässigt har det inte varit speciellt rättvist blocken emellan. Inte den här morgonen i alla fall.

Ps. Läs mer på bloggen Den allierade journalisten. Där visas fler exempel på dagstidningarnas vinklingar under valrörelsen. Mycket intressant.

Curling är ett sådant exempel på en sport som lever upp vid OS. Det blev ju väldigt populärt i Sverige efter Turin, då Anette Norberg och hennes lag gick och vann guldet. I kväll kan det hända igen. Men det blir svårt. I Kanada är curling tydligen den näst populäraste sporten efter ishockey. Det förstår man när man ser blogginlägg som det här. Hela Kanada kommer att titta. Men jag kommer minsann heja på lag Anette här hemma från soffan. Vi vill ju se guldkyssen igen!

Foto: Liza Öhneskog

Fick ett fint mejl av journaliststudenten Josefine, som undrade hur man får in en fot i journalistbranschen.

Hur gjorde du för att bli publicerad?
– Det började med att jagfick jobb som webbredaktör på Fotosidan.se (var själv medlem och såg en annons på deras sajt). Jag trodde att jag enbart skulle jobba med deras webb, men det visade sig snart att de hade planer på att starta en ny fototidning. Fick vara med från start och skrev fler och fler reportage. Och det har fortsatt nu när jag är frilans, vilket är väldigt kul. På den vägen är det.

Hur får man in en fot någonstans?
– Alla har olika sätt att ta sig in i mediebranschen. Någon känner någon, en annan har tur, en tredje väcker uppmärksamhet medan andra svarar på hederliga jobbannonser. Ett generellt tips jag kan ge är att börja i liten skala. Tveka inte att ta kontakt med mindre sajter och tidningar som du kan tänka dig att skriva eller fota för. Gärna lokalt eller lite obskyrt sådär. Om du har något specialämne som du kan mycket om eller är väldigt intresserad av kan du kolla upp exakt alla mediekanaler inom ämnet, så hittar du säkert någon som behöver din hjälp. Att driva en seriös blogg kan också vara bra. Då har du något att referera till när du söker uppdrag och så visar det att du har ambitioner.

Tycker också att alla blivande journalister borde läsa den roliga och informativa boken Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist. Den kan vara lite cynisk, men den levererar samtidigt en hel del matnyttiga sanningar om journalistyrket. Önskar att jag hade läst den när jag gick på journalisthögskolan.

Vill avsluta med att säga att det verkligen inte är lätt, det här med att få in en fot. Det handlar om en av de mest konkurrensutsatta branscherna i Sverige, och det blir inte direkt bättre av lågkonjunkturen. Så misströsta inte om du får ett nej här och var. Du är inte ensam! Det vänder när du minst anar det. Pepp, pepp!

Som barn älskade jag julkalendrarna i teve och satt alltid bänkad med papperskalendern framför mig, beredd för lucköppning. Det var liksom spännande, något att följa och längta efter hela vägen fram till julafton. Mina favoritkalendrar genom tiderna är nog Sunes jul, Tomtemaskinen (med Pettson & Findus), Jul i Kapernaum och Mysteriet på Greveholm.

Men de senaste julkalendrarna har enligt mig känts ganska krystade och tråkiga, med undantag för Lassemajas detektivbyrå, som jag visserligen inte följde, men som ändå verkade ganska mysig.

Carl Englén, som ligger bakom det fantastiskt fyndiga barnprogrammet Häxan Surtant borde kunna bättre än såhär. Visserligen är skurkarna lite roliga, men superhjältarna känns onödigt tama. Miljöerna känns dessutom lite kala och tråkiga. För moderna, liksom. Jag vill se snö, julpynt och stämning. Inte grå, fyrkantig vardag. Ovan ser vi den ende superhjälte jag skulle vilja se i en julkalender – Kenny Starfighter.

Men som så många andra har jag fallit i bekvämlighetsfällan. Den där ”det-kan-väl-vara-gott-med-lite-fläskfilé-på-söndagen-fällan”. Kände mig inte helt bekväm med det, men trodde i all min naivitet att grisarna i alla fall hade lite halm och att de var friska och krya där inne i ladorna. Eller så intalade jag mig själv att tro det.

Ungefär såhär föreställde jag mig en svensk grisgård 2009. Men icke, verkar det som. Fotocredd till Tom Curtis

Tills jag såg det här. Djurrättsalliansen har besökt 100 svenska grisgårdar. De har filmsnuttar och foton som visar på stor missskötsel, och de har därför polisanmält 90 av gårdarna.

Bilderna visar grisar som lever hela sina liv i sin egen avföring, skiljs från sin mamma efter fem veckor, trampar sönder döda kadaver som de delar bur med, lever i ständig skräck att få sin svans avbiten eller bara är helt aptiska. Eller har liggsår, benbrott eller andra missbildningar som de helt enkelt får leva med. The list goes on and on.

Helt ärligt nu. Vem kan titta på den här filmen utan att bli berörd? Visst kan man tycka att den är vinklad och onödigt snuttifierad eller att grisarna förmänskligas eller vad det nu kan vara. Men skulle du verkligen vilja äta köttet från de grisar du ser i dessa bilder? Det skulle inte jag i alla fall.

Nej. Jag ska i alla fall försöka dra ner på min köttkonsumtion rejält. Göra det jag kan. För såhär får det bara inte se ut.

Johan Dahlén har skrivit en smart krönika i ämnet som kan läsas på Skånskan.se.

I klippet fick man se när de som fångar in delfiner och sedan säljer dem till delfinarier runtom i världen, dödar de delfiner som inte blivit utvalda. Sorgligt. En hel vik fylldes av blod, och några delfiner försökte fly.

Dessutom fick man se en delfin som tog självmord, eftersom den var så deprimerad. Det berättar en före detta delfintränare, som en gång var med i teveserien Flipper. Usch. Det kan vara det värsta man kan göra mot någon, människa eller djur, att beröva dem på frihet.

Nåväl. Nu ska jag snart bege mig till fotomässan och se vad de hittar på där. Ciao!