Curling är ett sådant exempel på en sport som lever upp vid OS. Det blev ju väldigt populärt i Sverige efter Turin, då Anette Norberg och hennes lag gick och vann guldet. I kväll kan det hända igen. Men det blir svårt. I Kanada är curling tydligen den näst populäraste sporten efter ishockey. Det förstår man när man ser blogginlägg som det här. Hela Kanada kommer att titta. Men jag kommer minsann heja på lag Anette här hemma från soffan. Vi vill ju se guldkyssen igen!

Foto: Liza Öhneskog

Fick ett fint mejl av journaliststudenten Josefine, som undrade hur man får in en fot i journalistbranschen.

Hur gjorde du för att bli publicerad?
– Det började med att jagfick jobb som webbredaktör på Fotosidan.se (var själv medlem och såg en annons på deras sajt). Jag trodde att jag enbart skulle jobba med deras webb, men det visade sig snart att de hade planer på att starta en ny fototidning. Fick vara med från start och skrev fler och fler reportage. Och det har fortsatt nu när jag är frilans, vilket är väldigt kul. På den vägen är det.

Hur får man in en fot någonstans?
– Alla har olika sätt att ta sig in i mediebranschen. Någon känner någon, en annan har tur, en tredje väcker uppmärksamhet medan andra svarar på hederliga jobbannonser. Ett generellt tips jag kan ge är att börja i liten skala. Tveka inte att ta kontakt med mindre sajter och tidningar som du kan tänka dig att skriva eller fota för. Gärna lokalt eller lite obskyrt sådär. Om du har något specialämne som du kan mycket om eller är väldigt intresserad av kan du kolla upp exakt alla mediekanaler inom ämnet, så hittar du säkert någon som behöver din hjälp. Att driva en seriös blogg kan också vara bra. Då har du något att referera till när du söker uppdrag och så visar det att du har ambitioner.

Tycker också att alla blivande journalister borde läsa den roliga och informativa boken Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist. Den kan vara lite cynisk, men den levererar samtidigt en hel del matnyttiga sanningar om journalistyrket. Önskar att jag hade läst den när jag gick på journalisthögskolan.

Vill avsluta med att säga att det verkligen inte är lätt, det här med att få in en fot. Det handlar om en av de mest konkurrensutsatta branscherna i Sverige, och det blir inte direkt bättre av lågkonjunkturen. Så misströsta inte om du får ett nej här och var. Du är inte ensam! Det vänder när du minst anar det. Pepp, pepp!

Som barn älskade jag julkalendrarna i teve och satt alltid bänkad med papperskalendern framför mig, beredd för lucköppning. Det var liksom spännande, något att följa och längta efter hela vägen fram till julafton. Mina favoritkalendrar genom tiderna är nog Sunes jul, Tomtemaskinen (med Pettson & Findus), Jul i Kapernaum och Mysteriet på Greveholm.

Men de senaste julkalendrarna har enligt mig känts ganska krystade och tråkiga, med undantag för Lassemajas detektivbyrå, som jag visserligen inte följde, men som ändå verkade ganska mysig.

Carl Englén, som ligger bakom det fantastiskt fyndiga barnprogrammet Häxan Surtant borde kunna bättre än såhär. Visserligen är skurkarna lite roliga, men superhjältarna känns onödigt tama. Miljöerna känns dessutom lite kala och tråkiga. För moderna, liksom. Jag vill se snö, julpynt och stämning. Inte grå, fyrkantig vardag. Ovan ser vi den ende superhjälte jag skulle vilja se i en julkalender – Kenny Starfighter.

Men som så många andra har jag fallit i bekvämlighetsfällan. Den där ”det-kan-väl-vara-gott-med-lite-fläskfilé-på-söndagen-fällan”. Kände mig inte helt bekväm med det, men trodde i all min naivitet att grisarna i alla fall hade lite halm och att de var friska och krya där inne i ladorna. Eller så intalade jag mig själv att tro det.

Ungefär såhär föreställde jag mig en svensk grisgård 2009. Men icke, verkar det som. Fotocredd till Tom Curtis

Tills jag såg det här. Djurrättsalliansen har besökt 100 svenska grisgårdar. De har filmsnuttar och foton som visar på stor missskötsel, och de har därför polisanmält 90 av gårdarna.

Bilderna visar grisar som lever hela sina liv i sin egen avföring, skiljs från sin mamma efter fem veckor, trampar sönder döda kadaver som de delar bur med, lever i ständig skräck att få sin svans avbiten eller bara är helt aptiska. Eller har liggsår, benbrott eller andra missbildningar som de helt enkelt får leva med. The list goes on and on.

Helt ärligt nu. Vem kan titta på den här filmen utan att bli berörd? Visst kan man tycka att den är vinklad och onödigt snuttifierad eller att grisarna förmänskligas eller vad det nu kan vara. Men skulle du verkligen vilja äta köttet från de grisar du ser i dessa bilder? Det skulle inte jag i alla fall.

Nej. Jag ska i alla fall försöka dra ner på min köttkonsumtion rejält. Göra det jag kan. För såhär får det bara inte se ut.

Johan Dahlén har skrivit en smart krönika i ämnet som kan läsas på Skånskan.se.

I klippet fick man se när de som fångar in delfiner och sedan säljer dem till delfinarier runtom i världen, dödar de delfiner som inte blivit utvalda. Sorgligt. En hel vik fylldes av blod, och några delfiner försökte fly.

Dessutom fick man se en delfin som tog självmord, eftersom den var så deprimerad. Det berättar en före detta delfintränare, som en gång var med i teveserien Flipper. Usch. Det kan vara det värsta man kan göra mot någon, människa eller djur, att beröva dem på frihet.

Nåväl. Nu ska jag snart bege mig till fotomässan och se vad de hittar på där. Ciao!