Och det känns ju minst sagt lite tråkigt.

Det gör liksom att allt det där vardagliga känns lite futtigt. Det är jordbävningar och kärnkraftsolyckor, foster på perronger och en eventuell efterträdare till Mona Sahlin. Som är smålänning och har mustasch. Och så lite schlager på det.

Ja, man vet nästan inte vad man ska säga. Det är liksom lite för mycket av allt. Lite domedagskänsla. Samtidigt känns det så långt borta. Tills jag såg en statusuppdatering på facebook av en bekant som befinner sig i Japan och ger ett första livstecken för att lugna vänner och familj. Läskigt.

Men i morgon är det måndag igen. Då fortsätter livet som vanligt (antar jag). Upp till ny jobbvecka. Befinner mig sedan en vecka tillbaka i Schibstedhuset, där jag redaktörar webben för Kropp & Hälsa.

Han berättade att han hade hittat en mink i källaren. Han avlivade den med ett skott i pannan, jägare som han är. Mest smärtfria sättet, tydligen. Minkar hör inte hemma i den svenska naturen, och de har därför svårt att klara sig i det fria.

Hur som helst. Minken kom troligtvis från en farm utanför Skillingaryd, där 17 000 minkar har släppts ut av djurrättsaktivister. Värdet på minkarna bedöms vara uppåt åtta miljoner kronor (!).

De fick till och med sänka hastigheten på vissa vägar från 90 till 50 eftersom det låg så många döda minkar i dikena. Jag visste inte ens att det fanns någon minkfarm i Småland. Helt galet.

Jag skulle gärna vilja höra debatten på lunchrummen där hemma nu alltså. Undrar om folk blir mer negativa till farmerna eller om de bara blir arga på aktivisterna? Enligt djurrättsaktivisterna handlar det ju om vanvård. Men det verkar som att folk mest tycker att det blir mer lidande nu.

Tänk, vad spännande grejer det händer där hemma. Tur att jag ska dit nästa helg. Måste ju undersöka det här.

Uppdatering: Tre minkar har nu hittats i Rudö (min lilla hemby). Och då ska tilläggas att Rudö ligger på minst 30 minuters avstånd från minkfarmen.

Om det nu är en valvaka. Stundtals känns det som att titta på ett fotbollsderby, stundtals som Eurovision song contest.

Men. Faktum kvarstår. Det här är en sorglig dag.

Äntligen något positivt om de rödgröna. Det var verkligen på tiden.

Kollar in på de borgerliga tidningarna för att se om de har nämnt ”raset”. Men inte ett ord. I stället väljer de att lyfta TRE ledarartiklar på sitt löp. Såhär timmar innan valdagen. Det är ju just på ledarsidorna som tidningarna ”får” visa färg. Men är inte det här att gå lite väl långt?

DN väljer någon slags mellanmjölksvariant. De nämner inte ökningen alls, trots att det måste anses som en ganska stor nyhet att de röda knappar in för första gången på flera månader. Men, pluspoäng ändå för att löpet ändå känns väldigt neutralt.

Det blir en spännande valvaka på söndag, helt klart.
(Notera att detta är ett stickprov som jag gjorde under morgonen. Löpen ändras givetvis under dagens gång.)

Sedan en 1,5 vecka tillbaka jobbar jag på AlltomStockholm.se, Aftonbladets lokala nöjesguide. Redan klockan 10.00 den andra dagen var det dags för bylinefotografering i Aftonbladets egna studio. En procedur som alla reportrar få gå igenom.

Inte optimala förutsättningar för att få en snygg bild precis. Och det syns. Är inte helt nöjd med min huvudposition. Eller håret. På helfigurbilden ser det ut som att jag vill slå någon. Men vad gör man. Blir man någonsin nöjd med sånahär opersonliga rakt-på-utan-smickrande-ljus-porträtt? Nä. Inte så ofta.

Nu förstår jag varför Aftonbladets reportrar brukar se lite småglåmiga och trötta ut på bylinebilderna i tidningen. De har alla gått igenom skolfoto-processen lite för tidigt på morgonen, helt enkelt.

Ps. Det är tydligen fler som har reagerat på den vinklade valdebatten. I Aftonbladet publicerades en debattartikel där man bland annat ställde sig frågan om varför man har dragit upp Sahlins tobleroneaffär gång på gång men inte ett ord om Reinfeldts mixtrande med barnflickor. Även i Expressen dök det upp en debattartikel av Jonas Gardell som handlade om sammansvärjningen mot Mona. Bra att någon reagerar. Tyvärr känns det som att det kommer lite för sent.

Och då fick Reinfeldt endast fick två tiondelar högre tittarbetyg än Sahlin. Ohederligt, skriver Paul Ronge på Resumé. Jag kan inte annat än hålla med. Trött blir jag.

Sätter snart kaffet i halsen.

Upptäcker nämligen att nästan alla de stora tidningarna toppar med något negativt om det rödgröna blocket (alternativt något gulligull med Reinfeldt). Vi tar en titt.

DN toppar med att Miljöpartiet äntligen har kommit överens med S om förmögenhetsskatten. Det kan kanske ses som en positiv nyhet, men om man läser ingressen förstår man snabbt att så inte är fallet. Där står det att “Milöpartiets språkrör erkänner att det fattas fyra miljarder i skatteintäkter 2012 för de rödgröna”. Peter Wolodarski raljerar i sin ledare över att Socialdemokraterna har förtängt sin framgångsformel. Läser man det här löpet kan man tro att valet redan är avgjort.

Lite längre ner på DN:s löp hittar vi de här två artiklarna. Den ena säger att män gillar Reinfeldt. Den andra berättar om en fotoutställning där dokumentära bilder av Reinfeldt ställs ut. Inte en kritisk fråga någonstans. Och var är Mona Sahlin?

Svenska Dagbladet vill inte vara sämre. De har hittat en statsvetare som får uttala sig negativt om Socialdemokraternas dåliga opinionssiffror. Dessutom får vi veta att LO- medlemmar gillar Reinfeldt. Som om inte det vore nog så skriver ledarredaktionen om de “rödgrönas kalkoner”. Okej. Nu är både Svenskan och DN blåa tidningar, men ändå. Vad hände med den inom journalistiken så eftersträvansvärda opartiskheten?

Vi tar några exempel till. Jag tycker det här är väldigt viktigt. Inte bara för den som röstar rödgrönt, utan för alla som vill värna om demokratin och om medierna som ett viktigt verktyg i en fungerande sådan.

Okej. Det är nu det börjar bli läskigt. Inte ens på en röd tidning finns det en balans mellan blocken. Visserligen kan man väl tycka att det är en nyhet att siffrorna ser ut som de gör. Men kan ju verkligen undra om det så här några dagar innan valet verkligen inte finns någon annan vinkel att göra? Finns det inte andra saker som intresserar väljarna? Det lär ju vara en hel del som inte har bestämt sig än. Då kanske man skulle upplysa om ideologier, viktiga hörnstenar i de olika blocken? Vad som helst – utom att rapa upp opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Expressen hakar på Reinfeldt-gullandet. Det är alltså duell mellan de båda blockledarna i kväll. Här hade det verkligen funnits utrymme för att även ge Mona en chans att komma till tals i positiv mening. Vad är hennes vapen, till exempel? Men inte.

GP skriver också om försprånget, men nöjer sig med det. En konstig hand har de fått med i bilden också. Den kanske är rödgrön?

Sydsvenskan är den enda av de stora tidningarna som inte skriver något negativt om Socialdemokraterna på sitt löp. Men så har de heller ingenting om valet på ettan. Däremot har de en stor banner med reklam för Socialdemokraterna. Kanske är det deras enda sätt att nå ut detta val?

Det är möjligt att den här morgonen har varit extrem, eftersom resultatet av opinionsundersökningen kom precis nu. Men ändå. Känslan är ändå att vi inte har sett många positiva bilder av Mona, men desto fler av Fredrik. Han framställs som segraren, och hon som den eviga förloraren.

Kanske är det hennes eget fel, kanske inte. Men faktum kvarstår – utrymmesmässigt har det inte varit speciellt rättvist blocken emellan. Inte den här morgonen i alla fall.

Ps. Läs mer på bloggen Den allierade journalisten. Där visas fler exempel på dagstidningarnas vinklingar under valrörelsen. Mycket intressant.

När de hade sagt ja sprang vi ut på stan för att försöka få en glimt av dem. Vi klev av vid gamla stan och följde strömmen mot slottet där båten skulle gå i land.

Det var polisavspärrningar överallt.

Somliga hade tagit på sig sin finaste hatt.

Plötsligt blev alla tysta. Prinsessan och hennes prins skulle snart åka förbi i den kungliga roddbåten. Några jasplan flög rakt över våra huvuden. En båt saluterade med kanonkulor (?) så att hela marken skakade.

Och så kom de äntligen. Alla vinkade kungligt i några sekunder. Sedan var det över. Det här var ungefär så mycket jag såg av dem.

Sedan sprang vi vidare i vimlet.

Lite folkfest var det ändå. Fint väder också, för första gången på flera dagar.

Sen hamnade vi på Bröderna Olssons. Kanske det ställe med minst kunga-glans i hela stan. Kanske just därför som det kändes så rätt? Ett glas bubbel höjde glamfaktorn.

Beställde in vitlöksköttbullarna. Som alltid när jag är på Olssons.

Dennis var där. Och fick en stor vitlökshamburgare.

Lasse också. Han stekte mest.

Dagen till ära fyllde Tobbe (till höger) år. Grattis igen Tobbe!

Efteråt gick vi hem genom stan. Tog en sväng förbi slottet och gick genom blomsterporten som bara några timmar tidigare varit i händelsernas centrum. Musik hördes från stadsfesten vid Strömparterren och folk dansade under bar himmel.

Så här får vi nog aldrig se Stockholm igen. Precis som Anette Kullenberg, så tror jag att det här är det sista kungliga bröllopet vi får se i Sverige. En historisk händelse, som är spännande att få uppleva innan monarkin dör ut helt.

Till och med en och annan känd feminist började hacka på henne, utan grund skulle det visa sig. Jag tycker man ser det här fenomenet för ofta – en framgångsrik kvinna vågar bryta normer och ta för sig vilket genast leder till moraliserande eller ilskna kommentarer. Jag menar, det är ju hennes barn, hennes familj, hon måste ju ändå få ta det beslutet själv? Varför ska det här med barn och familj vara något slags självklart allmängods som vem som helst kan kritisera?  Hon skulle antagligen inte ta på sig posten om hon kände att hon inte klarade av den?

Tydligen väldigt provocerande väska. I alla fall i händerna på en kvinnlig statsministerkandidat.

Mona Sahlins väska är en annan anmärkningsvärd storm i ett vattenglas. Mona syntes med en märkesväska från Louis Vitton värd 6 000 kronor varpå röster höjdes om att detta var olämpligt. Det hela känns minst sagt konstigt med tanke på att många män i liknande positioner har portföljer, klockor, kostymer, skor med mer för betydligt högre belopp än så. Varför är det just Monas väska som kritiseras? Väskan var dessutom en gåva? Nej. Det sägs att Sverige är ett jämställt land. När dessa debatter blossar upp kan man ju verkligen undra.