Det känns så stort, läskigt. Dessutom skulle det vara så tråkigt om jag gör det på ett sätt. Ibland tänker jag liksom att tanken på att göra det är finare än att faktiskt göra det.

Och vad är det då? Jo. Jag har länge velat skriva en längre berättelse. En bok, om man så vill. Har haft den i mitt huvud så länge och liksom bearbetat den där inne. Men jag vill få ner den på papper. Det vill jag ju.

Men jag behöver nog en lite push om det ska bli något av. Eller åtminstone tid. Första steget är att söka in till några skrivarkurser. Så det ska jag i alla fall försöka att ta tag i nu under våren.

Egentligen hade jag inte tänkt att berätta det här för någon. För jag har hört att motivationen kan tryta. Om man liksom berättar för hela världen att man vill skriva en bok innan man har gjort det, eller ens börjat så finns risken att man liksom nöjer sig.

Och det vill jag ju inte. Samtidigt har jag ju varit tyst om det hittills och det har ju inte hjälpt. Kanske blir det bara en positiv press på mig? Skriver jag det här på bloggen så måste jag ju göra det. Right?

Pst! Följ min blogg med bloglovin om du inte redan gör det!

I går satt jag uppe halva natten och bläddrade i gamla dagböcker. Det är… fascinerande. Som att läsa om en helt annan människa. Lite svårt att förstå att det är jag, fast för himla länge sen.

Ni kan få en liten sneak peak. Men inte för mycket. Jag menar – den observante, som har läst min varning på bilden ovan, vill nog inte läsa för mycket heller. Man vill ju inte vara en ♥-lös jävla idiot, heller.

Det tar ju inte så lång tid att förstå vad som var viktigt i livet just då… hmm. Mittbena var visst hett också.

I dagboken kan man till exempel läsa om vad som hände mig söndagen den 18 april 1999:
”Hej.. nu skriver jag fast klockan bara är 16.00. Jag har inget att göra. Jag börjar få panik så smått. Anledningar: konfirmationen, gymnasieval, betyg, kvartsamtal, proven nästa vecka. (…)

Det finns en så kallad cybercommunity som heter Stajl. Där finns det en kille som kallar sig Flumix. Han är från Jänköping. Men man kan ju inte vara ihop med en kille från Jönköping… eller? Näej… eller kanske… jo… det är klart man kan. Fast han har säkert en tjej. BLÄ!!!”

Jag vet inte riktigt varför jag publicerar det här. Mitt 15-åriga jag hade anatagligen blivit asförbannad på mig. Men, hey, jag bjuder på det.

Ja ni vet, lite som sångare som värmer upp genom att sjunga ”sprött knäckebröd, sprött knäckebröd, sprött knäckebröd…”.

För detta ändamål finns en rolig sajt som heter Oneword. Där blir du tilldelad ett ord och så ska du på 60 sekunder skriva ner det första du tänker på. Visserligen på engelska, men det hindrar ju inte att du skriver på svenska om du vill. Det kommer upp ett nytt ord per dag, verkar det som.

Bild från Weblogcartoons.com

Att ha en text på en sidådär 10 000 tecken framför sig kan ibland kännas som en helt omöjlig uppgift.

Var börjar jag? Vad är viktigast? Hur skalar jag ner det här till en vettig mängd? Och hur ska jag göra det intressant hela vägen?

Det blir liksom som ett stort oöverkomligt berg som inte går att rubba.

Nåväl. Efter en hel del resonerande med mig själv i stil med ”nu kanske du borde sluta vara inne på Facebook och Twitter och bara börja skriva i stället” så brukar det till slut lossna. Den där känslan av oövervinnlighet, alltså. Texten börjar så sakteliga ta form och det känns allt lugnare i kroppen. I denna fas är jag mycket noga med att bara skriva på, att inte tänka för mycket. Redigera och flytta om får jag göra senare.

När det handlar om längre reportage brukar jag alltid börja med att renskriva anteckningarna. Min handstil ser ut som kriget när jag antecknar, så det är bäst att renskriva medan minnet är färskt. Annars kan inte ens jag själv läsa det.

Sedan tar jag fram ett tomt ark och lägger upp det bredvid mina anteckningar och börjar långsamt bocka av del för del. På så vis har jag koll på att jag inte missar några viktiga delar eller roliga citat.

Ungefär så här brukar det se ut. Artikeln till  vänster (med markeringar i gult, typ ”Eventuellt stryka det här”). Anteckningarna till höger. Det lila är det jag har använt.

Jag gillar det lite hantverksmässiga i det här arbetssättet. Du har råvarorna på ena sidan och den färdiga produkten på den andra. Sedan gäller det bara att fila och fila tills det börjar likna något, helt enkelt.

Ps. Lämnade precis in en sån där mastodontartikel. Känns jävligt gött kan jag meddela.

Skulle gärna lära mig tiofingerstekniken med ”rätt” fingerplacering och så. Samtidigt  skulle kännas lite som att lära sig cykla på en enhjuling när man redan kan cykla på en tvåhjuling. Varför, liksom?

Första gången jag upptäckte att jag kunde skriva utan att titta ner på fingrarna var jag hemskt nöjd. Då kunde jag nästan skriva i samma takt som jag tänkte, och det är ju aldrig fel. Tror i och för sig inte det är något ovanligt i dagens digitala tider. De flesta av oss skriver ju nästan lika mycket som vi pratar. Om inte mer.

Vad som väckte mina funderingar kring skrivteknik var ett test på nätet. Testet går ut på att du ska skriva så många ord du kan på en minut. 57 är mitt rekord, som har visat sig vara väldigt svårt att uppnå en andra gång. Se om du kan slå mig – här.

57 words

1. Scrivener
Detta program passar den som skriver lite huller om buller och behöver hjälp med organisationen. Eller den som helt enkelt har ett stort material som kan vara svårt att överblicka. På korktavlan kan du enkelt sortera de olika delarna av texten. Dessutom finns det ett helskärmsläge där du kan skriva utan att bli störd av ett stökigt skrivbord. Gratis att testa i 30 dagar. Sedan kostar det några hundralappar.

2. Ommwriter
Ommwriter är ett väldigt grafiskt program, som verkligen inspirerar till att skriva. När du startar programmet rekommenderas du att använda hörlurar, eftersom programmet bygger mycket på ljud. Du kan välja mellan olika terapeutiska musiksnuttar att lyssna på  bakgrunden och olika mysiga tangentljud. Helt klart upplagt för att hamna i en skön skriv-trans. Än så länge beta och finns bara till mac. Men det är helt gratis att ladda ner.

3. Writeroom
Har faktiskt inte testat Writeroom, men principen verkar enkel – helskärmsläge for the win. Inte lika snyggt som Ommwriter dock, men det verkar finnas fler inställningsmöjligheter. Alltså bakgrundsfärg, typsnittsfärg, fler typsnitt och så vidare. Kan laddas ner och testas, men måste sedan köpas.

Som ett slags sammanträffande slutade litteraturprogrammet Babel precis. Känner mig plötsligt lite nördig.