Kopian och originalet.

I går var jag på kombinerad Halloween- och 25-årsfest i en studentkorridor. Tema: skräckfilm. Min ambitionsnivå: oväntat hög.

Jag valde att tolka vitt och brett och klädde ut mig till en karaktär ur den lika bisarra som geniala teveserien Twin Peaks – The Log lady. Hon dyker upp vid lite oväntade tillfällen och hjälper till att lösa mordgåtor med hjälp av sitt synska vedträ. Festligt värre.

The owls are not that they seem, och så vidare. Happy Halloween på er!

Upptäckte till min stora förtjusning att man kan ladda ner gamla Nintendo och Sega-spel till Wii. Givetvis finns klassiker som Super Mario Bros 3, Yoshi’s story, Sonic och Donkey Kong contry. Med mera.

Ett spel som gjorde ett särskilt stort intryck på mig när det begav sig var Startropics. Det var mycket som var speciellt med det där spelet. Musiken, de udda fienderna, roliga dialoger (som jag i och för sig inte förstod mycket av då) och alla oväntade händelser under spelets gång. Jag och min kompis satt som naglade varje kväll framför det där spelet. Ofta frustrerade. Men ändå. Det var ju så spännande!

Kommer särskilt ihåg ett moment då man fick ett meddelande på skärmen som handlade om ett brev och vatten på något sätt. Vi förstod ingenting. Efter mycket om och men kom vi på att man skulle doppa ett ”brev” som man fick med spelet i vatten. Då fick man fram en kod. Hmm… och tänk nu på att det här var före internet. Man kunde alltså inte googla sig till lösningen.

Ps. Kontrollen på bilden heter Classic controller. Men den är allt annat än klassisk, i mitt tycke. Knapparna a och b sitter tvärtemot vad de borde. Och det går inte att ändra. Besvikelsen! Ska köpa en adapter i stället, så att man kan använda den gamla kontrollen.

Jag sökte extrajobb som restaurangbiträde på Ikea en gång. På varuhuset vid Kungens kurva.

Intervjun började med att jag fick frågan ”Vad vet du om Ikea?”.

– Att det första varuhuset startades i Älmhult av Ingvar Kamprad, sa jag.
– Ja, det stämmer, svarade hon och fortsatte sedan att berätta hela Ikeas framgångssaga. Den om hur Ingvar Kamprad ”började med att sälja pennor” och att Ikea nu har si och så många varuhus runtom i världen.

Jag satt tyst och lyssnade i vad som kändes som tjugo minuter. Försökte hålla mig för skratt. Det märktes att intervjuaren tog detta på största allvar. Jag också, så klart. Jag ville ju ha jobbet. Men det var något med hennes sätt att prata som bara kändes… komiskt. Lite robot-aktigt. Efter ett tag fick jag en ny fråga.

– Är du kreativ?
– Ehm… ja? svarade jag.
Intervjuaren tittade på mig med kritiska ögon.
– Ja, jag gillar ju att pyssla och skriva och så, sa jag.
– Jo, för det gäller att vara kreativ när man lägger upp maten så att det ser snyggt ut på tallriken.
– Okej, sa jag.

Jag gillar den där historien.

Måste man verkligen vara kreativ för att lägga upp mat på tallrikar på exakt samma sätt under en hel dag? Förringar inte på något sätt arbetsinsatsen, men kreativ? Snarare stresstålig och uthållig, skulle jag säga.

Det är ju inte så att det ges utrymme för egna tolkningar av rätten ”köttbullar och potatis”. Den ser ju exakt likadan ut varje gång man beställer den.

Det där med globalisering alltså. Det gör att allt blir så själlöst.

Och det intressanta är att stora företag som just Ikea gör allt för att framstå som motsatsen – det vill säga reko och personliga på olika sätt. Det är ändå det folk någonstans vill ha. Ändå är det så få företag som verkligen ger oss det. Tråkigt, både för konsumenten och för dem som jobbar på företagen.

Pst. Hur det gick på intervjun? Jag fick jobbet, men valde att inte ta det. Började plugga i stället.

Såg att några bloggar har listat sina drömartister inför en eventuell kommande säsong. Och jag ville inte vara sämre.

Här är min önskelista:

Robyn
Håkan Hellström
Ola Salo
Annika Norlin
Peps Persson
Timbuktu
Lisa Ekdahl

Det, mina vänner, kan ju bara bli så mycket bättre!

Observera att listan kanske inte är representativ för min musiksmak, utan kan snarare ses som en rolig mix av personligheter och olika musikstilar, vilket jag tycker har varit styrkan med programmet. Jag menar – Tomas Di Leva tolkar Petter. Vem kunde tro det innan den här programmet började sändas?

Lite roligheter hände ändå. En av kvällens programpunkter var att vem som helst kunde utmana Aftonbladeträven Lundh i frågesport. Det var många som provade lyckan. Få som lyckades överlista Lundh. Mest herrar 35 plus som utmanade. Som den tävlingsmänniska och spelnörd som jag är var jag ju bara tvungen att testa. Det gick inte så bra. Jag förlorade med 10-4. Tror jag. Men det var kul.

I dag är jag lite golvad efter alltför många gratisöl och danssteg. Har passat på att titta ikapp lite tv-serier som jag har missat. I Annelie, med Sissela Benn och Cecilia Forss. Väldigt roligt, och bra manus, till skillnad från TV4:s Välkommen åter som var minst sagt uselt. Har också tittat lite på Filip och Fredriks nya ”Lite sällskap” som har fått bra kritik eftersom det är ”gjort med kärlek och utan ironi”. Det framstår för mig som mycket märkligt. Det är ju bara ironi. Hela. Tiden. Människorna förlöjigas och ställs inför en massa pinsamma situationer. Men. Det kan inte hjälpas. Jag måste ändå se nästa avsnitt.

Hej så länge!

Jag mötte Björne.

Har ju glömt att lägga upp bilder från mitt ”studiebesök” på SVT. Kanske för att jag inte alls var speciellt impad. Tyckte mest TV-huset var ganska tråkigt. Anonymt på något sätt.

Med vissa undantag. Studiosarna är ju alltid roliga. Det är ju där ”the magic happens”. Fick kika in i Babels studio och Agenda.

Sen fanns det en stor vinterträdgård – ja, alltså som ett stort fikarum med en massa växter. Och så var det pingisbord överallt. Det gillar jag.

Och så Björne då. Han hade fått komma upp från kostymförrådet till kommunikationsavdelningen, sittandes i en rullstol. Lite sorgligt. Men han verkade vara glad över att träffa mig i alla fall, även om han är lite frånvarande på bilden. Lite dement kanske.

Allas vår hjälte. Fin tårta har han fått också. Som han antagligen tänker äta upp helt själv.

På den tiden var barnprogrammen enkla. En stor brun björn som bodde i ett ”magasin” med sina leksaker. Käkade pepparkakor, visade filmer och pysslade. Dessutom var han alltid lite lurig Björne. Fuskade i alla lekar och var inte riktigt med på noterna. Jag älskade Björne.

Vet inte riktigt hur jag kommer att reagera när jag träffar honom i dag. Han kommer ju inte riktigt vara sig själv, om man säger så.

Ps. Jag ska inte bara hälsa på Björne, utan även Herr B, som till vardags oftast befinner sig i SVT-huset.

Jag kommer framför allt att följa skidskyttet, damernas utförsåkning, dam- och herrhockeyn, konståkning och snowboard. Kanske lite Curling också. Kommer absolut inte att följa skeleton eller rodel. Känns ungefär som VM i pulkaåkning. Men men. Det ska ju finnas något för alla, eller nåt.

Redan i kväll är det dags för skidskytte 22.00. Vad ska hända med det sociala livet dessa veckor, kan man undra. För att inte tala om frilansandet. Hmm. Kanske vore passande att ta sportlov?

Som barn älskade jag julkalendrarna i teve och satt alltid bänkad med papperskalendern framför mig, beredd för lucköppning. Det var liksom spännande, något att följa och längta efter hela vägen fram till julafton. Mina favoritkalendrar genom tiderna är nog Sunes jul, Tomtemaskinen (med Pettson & Findus), Jul i Kapernaum och Mysteriet på Greveholm.

Men de senaste julkalendrarna har enligt mig känts ganska krystade och tråkiga, med undantag för Lassemajas detektivbyrå, som jag visserligen inte följde, men som ändå verkade ganska mysig.

Carl Englén, som ligger bakom det fantastiskt fyndiga barnprogrammet Häxan Surtant borde kunna bättre än såhär. Visserligen är skurkarna lite roliga, men superhjältarna känns onödigt tama. Miljöerna känns dessutom lite kala och tråkiga. För moderna, liksom. Jag vill se snö, julpynt och stämning. Inte grå, fyrkantig vardag. Ovan ser vi den ende superhjälte jag skulle vilja se i en julkalender – Kenny Starfighter.